Många har frågat oss vad är historien om Luke vårt husdjur i Medellin skola. Nåväl, idag ska jag berätta att den här hunden ursprungligen är en Rolo, vilket betyder att den är från Bogotá och därifrån tog vi den med flyg till vår skola i Medellín.

Den 28 januari 2015 framför vår spanska skola i Bogotá stod den här hunden med sin ömma blick och viftade med svansen till alla som kom in i skolan. Först trodde jag att det var någons hund som var där, även om den var väldigt smutsig och man kunde se dess mycket markerade revben. Hunden tog en tupplur hela förmiddagen och vid middagstid bjöd vi honom på soppa med hjälp av lärarna som generöst skänkte sin donation. Efter soppan tog hunden ett andetag och reste sig för att lägga sig igen, helt klart var han väldigt trött och ville inte göra annat än att sova. Vi frågade vem hunden var ifrån och gatuförsäljarna visste inte, de sa bara att den hade kommit dit. Eftermiddagen kom och jag ringde min bästa vän Francis som när hon såg bilden fylldes av ömhet och gick för att ta honom till en veterinär och få honom att ta ett bad tillsammans med några undersökningar. Efter ett par dagar verifierade vi att hunden var i bättre kondition och dessutom att den inte hade några allvarliga problem. Han hade inget chip på kroppen och vi började ta bilder på honom som lades upp på olika sociala nätverk i jakt på hans ägare.

Vår kära fyrbenta vän kunde inte stanna hos veterinären hela tiden och därför erbjöd jag mitt hus som hem under ett par veckor medan vi hittade hans familj eller påbörjade adoptionsprocessen. Men efter en vecka gav veterinären oss nyheter om att det komplicerade saker och det var att hunden enligt testerna hade en degenerativ sjukdom som kallas hundartros.

Det gick 3 veckor och vi hörde inte från hans familj så vi lade upp honom för adoption och många ringde, men när vi berättade om hans speciella tillstånd på grund av artros gav de upp att starta en process för att adoptera honom på grund av utgifterna för mat och medicin gör att hans underhåll blir lite dyrare än normalt. Nåväl, 3, 4 och 5 månader gick och jag insåg att Luke, som min vän Francis kallade honom, inte hade kommit till skolan utan anledning, jag insåg att han hade valt oss som sin familj. Och det var så den här kärlekshunden föddes.

Runt oktober 2015 flyttade jag till staden Medellín och vår chef Pedro accepterade idén att ha ett husdjur i huset eftersom det är en plats med en stor trädgård, en pool, en vacker park framför skolan.

Idag utvecklas Lukes sjukdom tillfredsställande och kärleken han får från eleverna gör honom till det perfekta företaget för dem. Han får gåvor och hälsningar från många delar av världen, jag har erbjudits att ta honom till bland annat Schweiz, Tyskland, USA och sanningen är att skolan utan honom inte skulle vara densamma och jag erkänner att mitt liv utan honom skulle inte vara densamma.

Det finns många historier med honom, elever som ber om en klass i trädgården för att vara med honom eftersom de också har ett husdjur hemma och Luke för dem lite närmare känslan av att vara nära den där hunden som de var tvungna att lämna pga. deras dröm om att resa.

Gillar du djur och i detta fall hundar, tveka inte att besöka oss på Medellin skola och träffa denna fyrbenta karaktär, vi försäkrar dig att det varje morgon kommer att finnas en hund vid ingången som viftar på svansen och väntar på att hälsa på dig. Om du gillar vår artikel, inbjuder vi dig att ge den en like och om du har några frågor om vokabulären i den här texten kan du också skriv oss

Av Anderson Mejía