Colombia är inte bara känt för sitt utmärkta kaffe, eller rött som vi kallar det här, utan också för sina utmärkta och vackra vyer från Puerto Estrella, som ligger i norra delen av landet (närmare bestämt i departementet Rioacha) till Leticia , Amazonas huvudstad, där Amazonas djungel ligger, mer känd som "världens lunga".

Den stora mångfalden av klimat och biologisk mångfald i Colombia är imponerande och otrolig; detta med tanke på att vi ligger inom TOP 10 av länderna med det högsta antalet arter. I Colombia är vi placerade i de första positionerna när det gäller: fåglar (2.344 737 arter), däggdjur (4.155 arter) och sötvattensfiskar (14.573 31,8 arter); och i den mån det uppskattade antalet befintliga insektsarter i Colombia kan vara nära 2021 XNUMX arter, är detta cirka XNUMX % av alla arter som finns i världen (Biodiversity in figures, SIB Colombia. XNUMX).

Detta utan att ens inkludera floran, som också presenterar en stor variation av arter beroende på de termiska golv som finns i hela landet. I denna aspekt kan du hitta det största antalet arter av orkidén (ca 3.992 XNUMX arter), som anses vara en representativ och nationell colombiansk blomma, förutom den välkända vaxpalmen i Quindío.

Även om allt detta låter väldigt "coolt", om du är en resenär som inte kommer att vara i Colombia på länge rekommenderar jag ett ställe som ligger nordväst om huvudstaden i området Engativá, Bogotá. 10 km från huvudkontoret för Nueva Lengua I Bogotá finns en naturpark (högkvarter för bevarande av vissa arter av colombiansk flora): José Celestino Mutis botaniska trädgård, grundad 1955 och uppkallad för att hedra minnet och arbetet av botanikern med det namnet, som var ansvarig att utforska, dokumentera och klassificera colombianska arter.

Den 13 maj i år besökte vi denna underbara plats med tre studenter från Bogotá campus, som var från Kanada och USA, som var förvånade från början och förväntade sig vad de skulle se på denna plats. Vid ankomsten finner vi en vacker utsikt över fontänen bredvid Guadua-bron.

Sedan går vi till vårt första stopp: El Tropicario, en plats som innehåller en liten del av de vanligaste termiska golven och klimaten i landet (paramos, torr skog, fuktig och tempererad skog). Vi utgår från den kalla till den varma delen av växthusen, vi börjar med andra ord med myrarna och deras flora. Den här delen visar de olika vulkaner, berg och snötäckta berg som finns i olika delar, som det välkända Nevado del Ruíz i departementet Huila och en del av Tolima. Något märkligt med detta äventyr var den lilla växtligheten och elevernas kunskap om frailejones, den typiska floran i dessa områden och mindre växter.

Vi fortsatte att klättra till de tempererade och varma termiska golven, i området av Amazonas fuktiga och torra djungel, där skillnaderna mellan det kalla och det varma klimatet kunde ses, dessa när det gäller: storleken på växterna och av bladen för att nå mer sol och behålla mer vatten.

Det var också möjligt att se de representativa löven från detta område, näckrosen, en av de största växterna som finns i floderna i Amazonas djungel. Dessutom finns ett knappt 2 år gammalt träd som redan är mer än 10 m högt, som kan bli mer än 20 m på 100 år.

Redan i den torra zonen var miljön varmare på grund av floran som finns i detta område:

Efter detta första stopp gick vi till vattenfallet. Vi gick in på flera stigar fulla av olika stora och små träd. Vi hittar zonen för palmerna och sedan den av ormbunkarna, för att komma fram till delen av paramoträden.

Inte långt borta hittade vi vattenfallet, en plats som lämnade oss utan många ord att kommentera, med tanke på hur fascinerande denna gömda plats är.

OAVSETT VAD: VI MÅSTE TA VÅRA VÅRA NATURPARKER OCH RESERVER!

Vårt sista stopp var Maloca, ett kulturellt centrum för möten mellan colombianska infödda samhällen, såsom Uitoto, som samlades den dagen framför en lägereld, som inte är vilken lägereld som helst utan representationen av matriarkens eller patriarkens själ. i det samhället, i det här fallet var det matriarkens eller mormoderns själ, som de kallade henne. Något som verkade nyfiket för oss var sättet att kalla samhället: genom stora trummor av trä som kallas "farfar och mormor".

Även om det inte var det enda märkliga, inne i malocan kände man en helig och magisk atmosfär, där man kunde känna att "farmodern" (lägerelden) lyssnade och tittade på oss. Han nämnde det för att i det ögonblick vi anlände tänkte de inte släppa in oss och lågan såg ut som om den skulle slockna, men i samma ögonblick som de släppte in oss ... flammade lågan upp av sig själv och stannade tills det gick vi