Då och då, på tisdagar, eleverna i Nueva Lengua De hjälper till att servera mat till barnen i stadsdelen Ramírez, ett mycket fattigt område i Bogotá. Tyvärr började jag plugga här först i onsdags så jag hann inte förra gången. Så jag var glad över att kunna vara med minst en gång innan jag lämnade Bogotá.

Eftersom jag bor i centrum och studerar i stadsdelen Chapinero, är husen i Cerros de Bogotá en helt annan värld för mig. Och det är inte bara jag; Bogotás invånare tenderar att beskriva dessa stadsdelar som en sorts kontinent höljd i mystik och fattigdom. Så även resan till grannskapet var ett tillfälle att på nära håll se vad det egentligen handlade om. Med varje kurva runt kullen blev gatorna smutsigare och husen mer övergivna. Och med regnet som precis började, verkade allt sorgligare.

När vi kom till cafeterian började vi genast hjälpa till med matservering, dela ut godis och städa. Sanningen är att vi alla var tysta och blyga till en början. Men så småningom, en efter en, började vi prata med barnen och skoja med dem. Till slut visar det sig också att det var ett bra prov i spanska, eftersom barn sväljer orden och pratar mycket snabbare än vuxna.

Sammantaget var det en fantastisk upplevelse att se en sida av Bogotá som turister inte ens tänker på. Uppenbarligen var området relativt nedgånget och fattigt, men det var fascinerande att se en plats så nära) 20 minuters promenad från centrum (men så annorlunda. Även om jag fortfarande inte kan säga att jag förstår hur människor bor här, kan jag åtminstone säg att jag redan jag inte ser Cerros de Bogotá En mystisk och oviktig kontinent.)

-Väder

Denna artikel skrevs ursprungligen i Hebrew