Mycket är känt om den colombianska författaren Gabriel García Márquez (1927-2014) och hans mest populära roman Hundra år av ensamhet (1982) runt om i världen. Det är också välkänt av infödda och utlänningar att han patenterade en ny litterär stil känd som magisk realism, och att många människor associerar med idén om exotism i detta tropiska land. Nu, även om denna idé inte är helt långt ifrån verkligheten, kan det säkerställas att en del av författarens inspiration att forma denna berättarstil är baserad på hemlandets seder, landskap och berättelser: Aracataca, och Cartagena och Barranquilla, städer som såg honom växa och utbildas till reporter och författare.

Gabriel García Márquez är den första av sju män och fyra kvinnor, han är son till Gabriel Eligio García Martínez (1901-1984), en jävla son och telegraf som hade gett upp sitt jobb för att bosätta sig i Barranquilla som självlärd homeopat, och Luisa Santiaga Márquez Iguarán (1905-2002). Från den senare ärvde han mycket av familjetraditionen som djupt präglade hans första sju år av livet, på grund av att barndomen tillbringades i hemmet hos hans morföräldrar, Nicolás Ricardo Márquez Mejía (1864-1937) och Tranquilina Iguarán Cotes ( 1863-1947). Papalelo, som hans farfar kallades, lade en dag en kolossal illustrerad bok i sina händer och på vars sidor hela universum dök upp: en ordbok. Mina, mormodern, healern och konditorn, testamenterade henne för sin del ett helt följe av kvinnor. Bland mostrar, systrar, indiska chaperoner och döttrar till någon som bodde i huset upptäckte lille Gabriel, på krypterade språk, de kvinnliga hemligheterna medan de tvålade in honom i duschen.

Många av de utlänningar som besöker landet idag, säger sig känna sig väldigt bekväma och attraherade av landets seder, klimat och invånare, även om de erkänner att de är överraskade av en stad som Bogotá, så kall, grå och regnig. Det verkar som att idén om den tjocka tropiska djungeln, de färgglada landskapen, de exotiska djuren och den ständigt brännande solen, späds ut mellan cementen, trafiken och föroreningarna. Även om det de till slut upptäcker är ett land av kontraster, ett landskap lika mångsidigt som dess människor och deras seder, ett land av magisk realism där allt kan hända, för ibland tycks det komma ur en fiktiv berättelse. Kanske är sensationen som några av dem uppfattar när de anländer till Colombia densamma som hos de första spanska erövrarna som under Christopher Columbus befäl upptäckte detta land och skrev in berättelser om Amazonas, sjöjungfrur och fantastiska monster i sina dagböcker .

Och det är inte förvånande att det land av magisk realism som García Márquez presenterar i sina många berättelser, kanske representerat i den ikoniska Macondosammanfaller med verkligheten för många människor som besöker och bor i detta land. Det finns en välkänd fras som säger: verkligheten är konstigare än fiktion, och det stämmer perfekt in på den idé vi har om Colombia. Till exempel, i en sammanställning av krönikor och rapporter av författaren, berättar han historien om en Marquesita, känd som Marquesita de la Sierpe, och som tydligen inspirerade en av hans romaner: Kärlek och andra demoner (1994). Detta är en legendarisk spansk markägare som bodde i regionen för länge sedan, känd för sina många mirakel och för att ha stor rikedom. Författaren beskriver det som:

Marquesita Hon var en sorts stor mamma för dem som tjänade henne på La Sierpe. Han hade ett stort och överdådigt hus i centrum av det som nu är känt som La Ciénaga de la Sierpe […] han kunde vara på flera ställen samtidigt, gå på vattnet […] Det enda han inte kunde göra var att återuppliva de döda ... död, eftersom den dödes själ inte tillhörde honom. "La Marquesita hade en pakt med djävulen", förklarar de i La Sierpe. (García Márquez, 1982, s. 14)

runt om Marquesita är magisk. Hon är inte bara ägare till stor rikedom, utan hon ärvde också, från vissa utvalda personer, några av sina övernaturliga krafter, som att bota dem som bitits av ormar eller att hela boskap som plågats av maskar.

Så, och även om García Márquez aldrig uppfattade det som sådant, skapades en hel legend, en rörelse, ett komplett universum runt honom, där verkligheten, full av otroliga berättelser, färgglada landskap och andra, utgör idén om magisk realism . I detta mångsidiga land finns det utrymme för alla som vill upptäcka vad Colombia är, men med ögonen på ett litet barn som upptäcker regn för första gången. Så vad: Välkommen till den magiska realismens land!

Av: Diana Marcela Loaiza

Bibliografi: García, G. (1982). Krönikor och reportage. Medellín: Svarta får.